När jag föddes, var det med två vuxna människors normaldos av etik och moral. I ganska många år kunde jag spela dum och lägga mig på samma nivå som de flesta av mina skolkamrater. Någonstans på vägen började jag dock känna att det var något som ej stämde. Min moral växte sig allt starkare för att slutligen bli vad den är idag.
En moral som är så stark att jag kan stå, rakt upponer och ta skit ifrån vem som helst, även ifall den är oberättigad. Detta tror jag beror på min enorma känsla över vad som är rätt och fel. Jag vill inte korsa den osynliga moraliska gränsen.
Skillnad på folk
Anledning till att jag tar skit på detta sätt är p g a av min starka moral, som säger att något är fel, och att jag inte ska göra så själv. Människor med kort stubin, temperament, eller helt enkelt inget tålamod, spottar och fräser så fort något inte står rätt till. De låter relativt upplevd orättvishet gå ut över andra, precis som ett litet barn som inte kan skilja höger från vänster.
Jag försöker in i det längsta att låta bli att göra saker som jag vet är fel, för om jag ska ska kunna försvara mig, då måste det jag försvarar kännas rätt.
Fördelar, förmåner, företräde och privilegium
Människor som hörs och syns, står på sig, skäller, gapar och armbågar sig fram lyckas på något sätt förse sig själv med livets godbitar. Ofta är detta på kostnad av mer ödmjuka människor, som backar upp dessa svin, som slickar uppåt och sparkar neråt.
När något blir fel, då skyller de ifrån sig och låter någon annan ta skulden. Ursäkterna rinner ur dem, precis som färgen rinner ut på parkettgolvet när du har tappat färgburken från trappstegen du står på för att nå taket. Dessa personer lever upp till varenda klyscha som finns nerskriven, just påkommen och även påhittade ditos.
Ibland kan man undra om de själva tror på orden som spottas ur deras munnar, för många gånger låter det både si och så.
Rävarnas Ljug och förtal
Jag tycker att om man gör fel, så ska man stå för det själv. Personligen så backar jag upp vänner, arbetskamrater och folk jag tycker om. Skillnaden på mig och dessa rävar jag pratar om är detta:
- När något går bra, då tar rävarna själva allt beröm och ära. De nämner helst inte andra utan talar gott om sig själva och är så jävla duktiga att hälften vore nog. Man hör skillnad på deras val av ord, det är många JAG som används när de talar om olika saker som blivit gjort.
- Om det går dåligt, så skyller de direkt ifrån sig, och de är beväpnade med en arsenal av ursäkter. Helt plötsligt är de en i gänget och alla ska solidariskt ställa upp och täcka upp varandra. Om räven är ensam skyldig så låtsas han som ingenting, eller börjar prata om hur dålig någon annan är.
- Är chefen i närheten låter Räven superlativen regna över sig själv och han löser alltid, allting helt själv – utan problem.
Räven slår sig för bröstet och är duktig, jätteduktig, och detta ska naturligtvis så många som möjligt få veta. Samtidigt får den riktige kämpen, den smygande vargen, stå i bakgrunden och se någon annan ta äran för deras slit.